Det började med att pojkarna och jag blev arga på varandra när vi skulle klä på oss. Om sanningen ska fram så var det mest Casimir och jag som råkade i luven på varandra, eftersom han var sur på mig då jag vägrade att säga att "bara han vunnit påklädnadstävlingen" medan jag blev sur på honom för att han skrek och bråkade och till på köpet gjorde sin lillebror ledsen.
Väl på Junibacken hade pojkarnas favoritutställning (Hellsingutsällningen med sjörövarskeppet och Bagar Bengtssons ångvält) försvunnit och ersatts med ---- ingenting. Jag visste i och för sig detta, men eftersom jag trodde att vår familj skulle vara mer eller mindre ensamma tänkte jag att det inte skulle göra så mycket. Det finns ju en hel del annat att göra på Junibacken, resonerade jag.
Stort misstag. Precis lika mycket folk som vanligt, om inte mer, på mycket mindre yta. Sura barn och trött mamma. Sämre mat än vanligt i matsaten och dessutom ingen matro. Liten pojke som tar en chokladpeng olovandes. Stor pojke som försvinner flera gånger. Ännu ilsknare mamma, som dessutom är hungrig.
Bråk på hemvägen, om påklädning och om bråk med lillebror och om för mycket ömhetsbetygelser (?) gentemot lillasyster. Ännu ilsknare mamma som försöker tala till rätta och som väser saker som "nu-är-det-så-här-att", "ifall-du-inte" och "tror-du-vi-kommer"... Lite för hårdhänt mamma och lite för arg. Ridå.
 |
| Junibacken 27 januari 2012 |
För att citera vår kära konung: "nu vänder vi blad" och lär oss förhoppningsvis av historien. Och så behåller vi minnet av hur Casimir beskyddande håller sin arm om lillebror Caspar under hela teaterföreställningen på Junibacken som det enda minnet därifrån, och glömmer allting annat.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar