Snowracerpromenad

Idag har vi varit hemma igen då vi fortfarande väntar på att det ska bli 48 timmar sedan de senast var lösa i magen. Tills dess måste vi hålla dem hemma och kan förstås inte åka till simhallen eller något lekland heller. Frågan är väl om pojkarna driver mig till vansinne, eller varandra, först.

För att komma ut lite bestämde jag att vi skulle försöka åka pulka i en närliggande backe. Tyvärr gick detta inte så bra då Caspar grät redan innan vi kommit ut, på grund av att alla de tjocka kläderna gjorde honom helt orörlig. Vät ute fanns det inget snöre till pulkan så istället tog jag Snowrasern, trots förmaningarna från maken att inte använda den där det kan finnas grus. Efter en diskussion om vem som skulle sitta främst på Snowrasern (och få hålla i ratten) drog Casimir det längsta stået och Caspar fick sitta bakom honom, med tanken att lillebror skulle hålla storebror om magen. Det fungerade ju förstås inte. På vägen till lekparken ramlade Caspar av tre gånger och väl framme så var han på oerhört dåligt humör.

På vägen till backen

Då backen var full av barn som åkte stjärlapp, var det svårt för oss att åka snowraser där. Dessutom hade jag glömt att ta med hjälm till barnen. Slutligen kändes det övermäktigt att åka nerför alla tre och att lämna lillebror nere i backen var heller inget alternativ. Så istället föreslog jag att vi skulle gå hem igen, vilket store sonen förvånande nog gick med på. Jag lovade dock att han skulle få "åka snowraser med pappa i morgon" väl medveten om att det är makens tur att vara hemma med de sjuka barnen då. På vägen hem försökte jag ändra på ordningen och låta Caspar sitta främst, vilket bara fick till följd att båda barnen skrek och grät.

På vägen från backen

Jag ändrade om igen och efter att Caspar ramlat av ett par gånger till kom vi äntligen hem. Casimir var dock ganska nöjd med utflykten med undantaget att han enligt utsago "frös om händerna", sina oerhört dyra Polar&Pyret-vantar till trots.

På kvällen åt vi middag tillsammans med godaste grannarna. Julia stod vid grytorna och maten uppskattades som alltid. Casimir och Caspar höll sig uppe tills tio och var helt vilda över att grannarnas hund hade fått följa med. Det verkar faktiskt som om båda pojkarna överkommit den skepsis som de haft för hundar, som ett resultat av detta.